29 December 2009
Om jag hade en bärbar dator skulle jag skriva så mycket oftare vill jag börja dagens inlägg med att säga. Ni skulle bara veta hur sjukt motigt det är att slå på datorn, jag vet ju att jag bara får se saker jag inte vill se, hur jag än försöker undvika det så dyker det alltid upp framför mina ögon på ett eller annat sätt. Jag menar inte att jag inte ser samma saker på en bärbar dator, utan då kommer jag ju in på bloggen så mkt snabbare än om jag först måste slå på datorn. Orden hinner lixom rinna ur mig då innan jag kan börja skriva.
Usch, nu känner jag den där så oerhört välbekanta känslan igen, hur det lixom sticker i ögonen och huden i ansiktet typ stramar ihop sig på något vis. Jag ser i spegeln mina rödflammiga kinder och jag vet att snart har ögonlocken svullnat upp så det är bäst att skriva nu medans jag fortfarande kan se.. hehe :P
Det sägs att sorgen har olika "faser". Chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen. (läs mer om dessas betydelse längre ner om ni är intresserade...)
Jag hörde talas om dessa faser efter att ha sett en film där de nämde dem och bestämde mig för att söka på det och kolla vad det var. Jag är glad att jag gjorde det för då får man lixom bekräftat att man inte är en idiot och att det tar tid att läka vissa sår. På tal om filmer såg jag slutet på en idag (When a man loves a woman) de spelade en låt som jag har hört hundratals gånger förut, men nu var det som någon slog mig med full kraft i magen. Det är heeeelt sjukt hur vissa låter kan påverka en så himla mycket. Låten heter Everybody hurts av R.E.M.
Här är delar ur texten:
When your day is long and the night
The night is yours alone
When you're sure you've had enough of this life
Well hang on
Don't let yourself go, 'cause everybody cries
and everybody hurts, sometimes ...
Sometimes everything is wrong,
Now it's time to sing along
When your day is night alone (hold on, hold on)
If you feel like letting go (hold on)
If you think you've had too much of this life
Well hang on
If you're on your own in this life
The days and nights are long
When you think you've had too much
of this life, to hang on
Well everybody hurts,
sometimes, everybody cries,
And everybody hurts ...
sometimes
Här beskrivs de olika faserna som man brukar tala om när det gäller sorg och sorgearbete...
Detta är dock en liten parentes i min blogg eftersom jag inte brukar skriva såna här "formella" inlägg...
Chockfasen
När man råkar ut för det mest hemska och det man minst kan ha kontroll på, nämligen att någon dör. Det är då man kliver in i chockfasen.
Om denna person har en central betydelse för just mig och mitt liv kommer nu mina känslor vara så starka att hela kroppen reagerar. Kroppen kan reagera med skakningar, darrningar, kyla, värme eller fysisk smärta i olika kroppsdelar.
Det är i den här stunden när informationen kommer som man själsligen, för att skydda sig mot det ofattbara, som hjärnan kapslar in känslorna. Vi känner då ett "töcken". Det är då allt går långsamt, i slowmotion. Man behöver höra orden många gånger innan det sjunker in i medvetandet.
Den medvetna delen av själen känner enorm smärta och gör allt vad den kan för att försvara sig. Man skjuter all information ifrån sig, man vill inte tro, man vill ha bevis, känslan att det gäller någon annan kommer.
En del människor kan känna en total handlingsförlamning. Medan vissa blir hyperaktiva. Allt detta för att skydda sig, själsligen.
Det är nu viktigt att man ger enkla ord och att man upprepar informationen om och om igen. Det här är något som man ofta missar vid hjälpen till anhöriga. Man tror bara för att dom inte har fysiska skador så kan dom ta emot informationen och sedan gå hem. Men tiden det tar att komma ur chockfasen är helt individuell. Det är nu viktigt att man har någon som ser och kan hjälpa till med dom mest praktiska delarna av vardagen tills all information har nått fram.
Speciellt när det finns barn som har behov av daglig omvårdnad.
Reaktionsfasen
Den här fasen inträder så fort informationen har fått en verbal och mental betydelse. Men därifrån till att man accepterat det är vägen lång.
Det är nu man verbalt upprepar all information man hört. Har man varit med om en olycka så är det nu olyckshändelsen man upprepar och pratar om. Man gör det om och om igen. Det här kan bli tröttsamt och slitsamt för alla andra hjälpare. Det är nu som deras tålamod sätts på prov. Den drabbade behöver och har ett behov att få prata och upprepa händelsen om och om igen.
Rent fysisk så är sömnen och aptiten är bara några av många fysiska symtom som finns. Mardrömmar och sömnrubbningar är det som påverkar den drabbade mycket. För det i sin tur påverkar vardagen, aptiten, humöret och tankarna bli då begränsade.
Oftast är det just dessa symtom som får människor att söka till sjukvården. Sömnpiller och andra lugnande medel är det vanligast som skrivs ut. I vissa fall är det helt rätt, men det finns nu många som tyvärr kör fast i dessa mediciner. Och resten av sorgen handlar om biverkningar till medikament och inte sorgen.
Sorg tar tid och måste få ta tid.
Många tror inte på att hjälp finns eller att det finns andra som kan förstå en. Man tror oftast att man är den enda i världen som drabbats. Det är just den egna rädslan att så kan vara, som gör att man skjuter folk ifrån sig. Man isolerar sig från människor och platser som kan påminna en om hur det var innan jag blev ensamstående.
Den handlingsförlamning som rådde under chockfasen kan också bli den som orsakar enorma skuldkänslor i det fortsatta sorgearbetet. Har man en tanke eller uppfattning om jag bara hade stannat hemma, eller tänk om jag visste hur hjärt-lungräddning hade gjorts, då hade han säkert levt.
Alla dessa tänk om, vad , hur, varför??fyller hela ens tankeverksamhet vissa dagar och ibland alltid. Skuldkänslor är tunga och man önskar alltid att man hade vetat vad man vet idag, då hade jag aldrig gjort så eller så, då hade hon säkert varit vid liv. Med andra ord man känner sig skyldig till att man överlevt. Detta gäller även den hyperaktiva som nu funderar på om dennes handlingar eller agerande var bidragande orsaken att utgången blev som den blev.
I den här fasen pratar man om flykt.
Man kan fly krisen som man drabbat av på många sätt. Dels genom mediciner, alkohol, tystnad, våld eller dels att alltid konstant upptagen av annat.
Man gör det man är mest omedveten om. Man gör oftast det man själv sett genom sin uppväxt, alltså sin barndom. Det är i den stunden man faller tillbaka på en omedveten kunskapsnivå. Man gör vad man sett sina närmaste gjort för att lösa krisen. Där finns oftast nyckeln till förändring. Det är när man medvetengör sig själv och sitt handlande som man får en självinsikt om varför just jag löser en kris så här.
Den här insikten behöver man oftast hjälp med att spegla och att finna.
Med anhöriga, goda vänner och med den egna viljan kliver man nu vidare i livet.
Tiden det tar är helt indiduell. En del fastnar här och kommer inte vidare. Det är nu som bitterhet, hämnd, hat och ilska fyller en människas inre.
Att förlåta sig själv blir helt otänkbart eller likaså förlåtelse av andra.
Bearbetningsfasen
Det är nu som händelsen och tankarna inte upptar ens hela vardag. Fortfarande kan man ha dagar som känns som det gjorde i början av krisen. Men dessa dagar är oftast i samband med födelsedagar, jul eller andra sammanhang där ett starkt känslomässigt engagemang varit gemensamt.
Saknaden växer då inom en och det känns precis som i början av sorgen.
Men skillnaden är stor. Nu har man säkert funnit en anhörig- grupp eller en stödförening. Desto lägre du kommit i ditt sorgearbete desto mer kan du också se och hjälpa andra. Ditt egna behov av att prata om din sorg är inte lika stort längre. Du lyssnar nu gärna till andra och du kan nu söka information själv. Du tar även till dig nya rön och idéer. Allt för att förstå dig själv ännu bättre och då också med tanken att det kan säkert hjälpa andra som hamnar där du var förrut.
Överlappning mellan dessa faser sker successivt gränsen mellan reaktionsfasen och bearbetningsfasen är inte knivskarp. Långsamt, långsamt befinner du dig i den här fasen.
Många kan tack vare sitt dagliga nätverk komma hit. Det är just nu som man vill ha en djupare och större förståelse till sina reaktioner och känslor. Att söka det kan man nu göra på olika sätt, bl.a. genom böcker, seminarier, kurser, utbildningar, grupper eller enskild terapi blir ett av många sätt att söka sig själv och sina svar. Att bilda en förening till förmån för andra är ett annat sätt, VIMIL är ett levande bevis på detta.
Nyorienteringsfasen
Det är nu som accepterat sitt öde. Det är nu man ser en djupare kunskap i varför just det här har drabbat mig. Meningen med livet finner sitt svar.
Man önskar aldrig det inträffade, men man ifrågasätter den inte längre. Den är en del av mitt liv. Jag är en del av alltet.
Det är nu man ser en framtid, en framtid av ljus, kärlek och hopp.
Minnen av den man älskade är just det som fyller mig med glädje och inte sorg.
Man känner sig helad och hel.
Just det att alla människor finner sin mening med livet gör alla liv så unika.
Usch, nu känner jag den där så oerhört välbekanta känslan igen, hur det lixom sticker i ögonen och huden i ansiktet typ stramar ihop sig på något vis. Jag ser i spegeln mina rödflammiga kinder och jag vet att snart har ögonlocken svullnat upp så det är bäst att skriva nu medans jag fortfarande kan se.. hehe :P
Det sägs att sorgen har olika "faser". Chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen. (läs mer om dessas betydelse längre ner om ni är intresserade...)
Jag hörde talas om dessa faser efter att ha sett en film där de nämde dem och bestämde mig för att söka på det och kolla vad det var. Jag är glad att jag gjorde det för då får man lixom bekräftat att man inte är en idiot och att det tar tid att läka vissa sår. På tal om filmer såg jag slutet på en idag (When a man loves a woman) de spelade en låt som jag har hört hundratals gånger förut, men nu var det som någon slog mig med full kraft i magen. Det är heeeelt sjukt hur vissa låter kan påverka en så himla mycket. Låten heter Everybody hurts av R.E.M.
Här är delar ur texten:
When your day is long and the night
The night is yours alone
When you're sure you've had enough of this life
Well hang on
Don't let yourself go, 'cause everybody cries
and everybody hurts, sometimes ...
Sometimes everything is wrong,
Now it's time to sing along
When your day is night alone (hold on, hold on)
If you feel like letting go (hold on)
If you think you've had too much of this life
Well hang on
If you're on your own in this life
The days and nights are long
When you think you've had too much
of this life, to hang on
Well everybody hurts,
sometimes, everybody cries,
And everybody hurts ...
sometimes
Här beskrivs de olika faserna som man brukar tala om när det gäller sorg och sorgearbete...
Detta är dock en liten parentes i min blogg eftersom jag inte brukar skriva såna här "formella" inlägg...
Chockfasen
När man råkar ut för det mest hemska och det man minst kan ha kontroll på, nämligen att någon dör. Det är då man kliver in i chockfasen.
Om denna person har en central betydelse för just mig och mitt liv kommer nu mina känslor vara så starka att hela kroppen reagerar. Kroppen kan reagera med skakningar, darrningar, kyla, värme eller fysisk smärta i olika kroppsdelar.
Det är i den här stunden när informationen kommer som man själsligen, för att skydda sig mot det ofattbara, som hjärnan kapslar in känslorna. Vi känner då ett "töcken". Det är då allt går långsamt, i slowmotion. Man behöver höra orden många gånger innan det sjunker in i medvetandet.
Den medvetna delen av själen känner enorm smärta och gör allt vad den kan för att försvara sig. Man skjuter all information ifrån sig, man vill inte tro, man vill ha bevis, känslan att det gäller någon annan kommer.
En del människor kan känna en total handlingsförlamning. Medan vissa blir hyperaktiva. Allt detta för att skydda sig, själsligen.
Det är nu viktigt att man ger enkla ord och att man upprepar informationen om och om igen. Det här är något som man ofta missar vid hjälpen till anhöriga. Man tror bara för att dom inte har fysiska skador så kan dom ta emot informationen och sedan gå hem. Men tiden det tar att komma ur chockfasen är helt individuell. Det är nu viktigt att man har någon som ser och kan hjälpa till med dom mest praktiska delarna av vardagen tills all information har nått fram.
Speciellt när det finns barn som har behov av daglig omvårdnad.
Reaktionsfasen
Den här fasen inträder så fort informationen har fått en verbal och mental betydelse. Men därifrån till att man accepterat det är vägen lång.
Det är nu man verbalt upprepar all information man hört. Har man varit med om en olycka så är det nu olyckshändelsen man upprepar och pratar om. Man gör det om och om igen. Det här kan bli tröttsamt och slitsamt för alla andra hjälpare. Det är nu som deras tålamod sätts på prov. Den drabbade behöver och har ett behov att få prata och upprepa händelsen om och om igen.
Rent fysisk så är sömnen och aptiten är bara några av många fysiska symtom som finns. Mardrömmar och sömnrubbningar är det som påverkar den drabbade mycket. För det i sin tur påverkar vardagen, aptiten, humöret och tankarna bli då begränsade.
Oftast är det just dessa symtom som får människor att söka till sjukvården. Sömnpiller och andra lugnande medel är det vanligast som skrivs ut. I vissa fall är det helt rätt, men det finns nu många som tyvärr kör fast i dessa mediciner. Och resten av sorgen handlar om biverkningar till medikament och inte sorgen.
Sorg tar tid och måste få ta tid.
Många tror inte på att hjälp finns eller att det finns andra som kan förstå en. Man tror oftast att man är den enda i världen som drabbats. Det är just den egna rädslan att så kan vara, som gör att man skjuter folk ifrån sig. Man isolerar sig från människor och platser som kan påminna en om hur det var innan jag blev ensamstående.
Den handlingsförlamning som rådde under chockfasen kan också bli den som orsakar enorma skuldkänslor i det fortsatta sorgearbetet. Har man en tanke eller uppfattning om jag bara hade stannat hemma, eller tänk om jag visste hur hjärt-lungräddning hade gjorts, då hade han säkert levt.
Alla dessa tänk om, vad , hur, varför??fyller hela ens tankeverksamhet vissa dagar och ibland alltid. Skuldkänslor är tunga och man önskar alltid att man hade vetat vad man vet idag, då hade jag aldrig gjort så eller så, då hade hon säkert varit vid liv. Med andra ord man känner sig skyldig till att man överlevt. Detta gäller även den hyperaktiva som nu funderar på om dennes handlingar eller agerande var bidragande orsaken att utgången blev som den blev.
I den här fasen pratar man om flykt.
Man kan fly krisen som man drabbat av på många sätt. Dels genom mediciner, alkohol, tystnad, våld eller dels att alltid konstant upptagen av annat.
Man gör det man är mest omedveten om. Man gör oftast det man själv sett genom sin uppväxt, alltså sin barndom. Det är i den stunden man faller tillbaka på en omedveten kunskapsnivå. Man gör vad man sett sina närmaste gjort för att lösa krisen. Där finns oftast nyckeln till förändring. Det är när man medvetengör sig själv och sitt handlande som man får en självinsikt om varför just jag löser en kris så här.
Den här insikten behöver man oftast hjälp med att spegla och att finna.
Med anhöriga, goda vänner och med den egna viljan kliver man nu vidare i livet.
Tiden det tar är helt indiduell. En del fastnar här och kommer inte vidare. Det är nu som bitterhet, hämnd, hat och ilska fyller en människas inre.
Att förlåta sig själv blir helt otänkbart eller likaså förlåtelse av andra.
Bearbetningsfasen
Det är nu som händelsen och tankarna inte upptar ens hela vardag. Fortfarande kan man ha dagar som känns som det gjorde i början av krisen. Men dessa dagar är oftast i samband med födelsedagar, jul eller andra sammanhang där ett starkt känslomässigt engagemang varit gemensamt.
Saknaden växer då inom en och det känns precis som i början av sorgen.
Men skillnaden är stor. Nu har man säkert funnit en anhörig- grupp eller en stödförening. Desto lägre du kommit i ditt sorgearbete desto mer kan du också se och hjälpa andra. Ditt egna behov av att prata om din sorg är inte lika stort längre. Du lyssnar nu gärna till andra och du kan nu söka information själv. Du tar även till dig nya rön och idéer. Allt för att förstå dig själv ännu bättre och då också med tanken att det kan säkert hjälpa andra som hamnar där du var förrut.
Överlappning mellan dessa faser sker successivt gränsen mellan reaktionsfasen och bearbetningsfasen är inte knivskarp. Långsamt, långsamt befinner du dig i den här fasen.
Många kan tack vare sitt dagliga nätverk komma hit. Det är just nu som man vill ha en djupare och större förståelse till sina reaktioner och känslor. Att söka det kan man nu göra på olika sätt, bl.a. genom böcker, seminarier, kurser, utbildningar, grupper eller enskild terapi blir ett av många sätt att söka sig själv och sina svar. Att bilda en förening till förmån för andra är ett annat sätt, VIMIL är ett levande bevis på detta.
Nyorienteringsfasen
Det är nu som accepterat sitt öde. Det är nu man ser en djupare kunskap i varför just det här har drabbat mig. Meningen med livet finner sitt svar.
Man önskar aldrig det inträffade, men man ifrågasätter den inte längre. Den är en del av mitt liv. Jag är en del av alltet.
Det är nu man ser en framtid, en framtid av ljus, kärlek och hopp.
Minnen av den man älskade är just det som fyller mig med glädje och inte sorg.
Man känner sig helad och hel.
Just det att alla människor finner sin mening med livet gör alla liv så unika.
22 December 2009
Hej!
Jag har en önskan... Kan inte alla radiostationer sluta spela last christmas? Bara för i år, snälla?
Nyss en dag skulle jag lyssna på radio å då va de den låten, ja då bytte jag väl kanal då och gissa vilken låt det var? Just det, Last christmas!
De är skitjobbigt å höra bara...!!! Faan!
Samma slinga går runt å fastnar i mitt huvud....
Last christmas
I gave you my heart
But the very next day you gave it away
Äckeljävlaskitfan
Jag har en önskan... Kan inte alla radiostationer sluta spela last christmas? Bara för i år, snälla?
Nyss en dag skulle jag lyssna på radio å då va de den låten, ja då bytte jag väl kanal då och gissa vilken låt det var? Just det, Last christmas!
De är skitjobbigt å höra bara...!!! Faan!
Samma slinga går runt å fastnar i mitt huvud....
Last christmas
I gave you my heart
But the very next day you gave it away
Äckeljävlaskitfan
18 December 2009
Jullov. Kul? Inte speciellt. Kunde lika gärna ha gått kvar i skolan över jul faktiskt.
Det var något jag skulle skriva men det har jag glömt. Nu ska jag åka till Blge å va med Matilda. Imorgon är det match.
Hejdå
Det var något jag skulle skriva men det har jag glömt. Nu ska jag åka till Blge å va med Matilda. Imorgon är det match.
Hejdå
17 December 2009
Så fort jag blir ensam så börjar det. Ångesten kommer inte krypande längre, den kommer rusande mot mig och slår mig stenhårt i magen. Jag kippar efter luft men det känns som att det inte finns någon kvar i rummet. Just som jag trodde att det började bli bättre med allt så blir det alltid värre av någon konstig anledning. Ett steg framåt och två steg bakåt. Alltid. Jag undrar om det blir någon skillnad efter jul? Hoppas...
16 December 2009
Om 80 % är bra, men 20 % är dåligt, varför kan man inte glädjas åt de 80 % som är bra då?!
15 December 2009
Hej min kära vän!
Jag vet att jag har sagt att jag hatar alla som är lyckliga, men nu vet jag att det inte stämmer.
Först såg jag på Biggest looser och då grät jag för jag var så glad för deras skull när dom hade gått ner massa i vikt å blev så glada för det, sen såg jag på Miami Ink å då blev jag tvungen att gråta igen för de var så fint när några gifte sig på stranden...
Visst är jag lite extra känslig nu kanske men jag har alltid varit blödig (säger man så??) för sånt där, fråga Mattias, vet inte hur många gånger han har skrattat åt mig eller tyckt att jag är fjantig.. Ler* :]
Ibland förstår jag nästan inte mig själv. Jag lever mig så mycket in i andra, oavsett om det är lycka eller sorg.
Sorgen kan halvt ta kål på mig för jag lider så mkt med den drabbade, samtidigt som jag har lätt till lyckotårar om det så är. Snacka om att jag är en tjej med mycket känslor alltså! Mitt hjärta är så stort och fullt av känslor att det skulle räcka till ett helt land!
Men vet ni vad det bästa är? Mitt hjärta har plats för fler, även om Du tog den största biten med dig när du gick och jag därför aldrig kan ge den till någon annan.
14 December 2009
Idag har det varit en saknar-dag. De är drygt för jag blir så loj, seg och lättirriterad då..
När jag kom hem fick jag sms av Nicole... fan va glad jag blev. Jag trodde att ni hade glömt att jag fanns typ. Nu känns det iaf lite bättre och jag hoppas det kan få hålla i sig resten av dagen. Ska iaf inte kolla på något som gör mig ledsen har jag bestämt och det är bra av mig att jag har bestämt det.
Jag har köpt röda värmeljus som jag har tänt och myst till det med lite så nu ska jag sätta mig å glo på tv en stund och eventuellt plugga till lite prov om jag får lust. Har köpt risgrynsgröt oxå som jag tänkte käka ikväll för jag är lat men tycker att det ändå är gott i all sin enkelhet.
Ikväll är det träning och då ska jag ta ut alla arga och dumma tankar ur mitt huvud och sen ska jag fylla det med nya bra tankar. Varför ska jag gå runt å tänka dåliga tankar när jag kan tänka på något bra? Ska bara komma på något rikgtit bra att tänka på.. Ja nu vet jag! Jag ska tänka på efter studenten när jag flyttar till USA och börjar mitt nya liv på Miamis sandstränder, japp de ska jag tänka på!
Men nu ska jag som sagt dra mig mot tv:n så jag hinner njuta lite av dom röda ljusen innan dom tar slut. Gör nog förresten i ordning gröten nu med.
När jag kom hem fick jag sms av Nicole... fan va glad jag blev. Jag trodde att ni hade glömt att jag fanns typ. Nu känns det iaf lite bättre och jag hoppas det kan få hålla i sig resten av dagen. Ska iaf inte kolla på något som gör mig ledsen har jag bestämt och det är bra av mig att jag har bestämt det.
Jag har köpt röda värmeljus som jag har tänt och myst till det med lite så nu ska jag sätta mig å glo på tv en stund och eventuellt plugga till lite prov om jag får lust. Har köpt risgrynsgröt oxå som jag tänkte käka ikväll för jag är lat men tycker att det ändå är gott i all sin enkelhet.
Ikväll är det träning och då ska jag ta ut alla arga och dumma tankar ur mitt huvud och sen ska jag fylla det med nya bra tankar. Varför ska jag gå runt å tänka dåliga tankar när jag kan tänka på något bra? Ska bara komma på något rikgtit bra att tänka på.. Ja nu vet jag! Jag ska tänka på efter studenten när jag flyttar till USA och börjar mitt nya liv på Miamis sandstränder, japp de ska jag tänka på!
Men nu ska jag som sagt dra mig mot tv:n så jag hinner njuta lite av dom röda ljusen innan dom tar slut. Gör nog förresten i ordning gröten nu med.
13 December 2009
Idag har jag pratat med Barbro. Jag tycker så mycket om henne och det är så trevligt att prata med henne. :)
Det är skönt att man inte är så jävla utbytbar i alla människors ögon iaf, för att för vissa känns det verkligen som att man bara var en i mängden, tack och hej, nästa tjej lixom. Att man bara trodde att man va skitbra kompisar å hade bra kontakt men sen va de tydligen inte så noga om man försvinner ut ur deras liv för de finns ju andra.
Dock så för mig kommer ni iaf alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta och jag hoppas att jag har en i ert oxå även om ni inte visar det. Och jag hoppas ni uppskattar mina försök till att hålla kontakt, även om ni själva aldrig hör av er. Men de är lugnt jag är van, så har de varit i hela mitt liv och jag antar att de kommer vara så i fortsättningen med att det är bara jag som ska ta ansvar jämt.
Det har faktiskt varit jävligt skönt en sak under den här tiden som allt har varit skit ändå... Jag har inte brytt mig i nånting.. Jag skiter fullständigt i hur de går med mig och mitt liv... Jag skiter i om jag tar hand om mig själv och jag skiter i om jag lever eller om jag dör. För en gångs skull har andra varit tvugna att bry sig i mig och verkligen visa att de gör det för att hålla mig "på rätt sida av isen". Det var på tiden nästan måste jag säga för jag förtjänar faktiskt oxå att få något tillbaka, iaf nån gång i livet.
Så tack ni som har ställt upp :) För en gångs skull har jag känt att någon tycker om mig för att jag är jag oxå och det uppskattar jag verkligen!
Det är skönt att man inte är så jävla utbytbar i alla människors ögon iaf, för att för vissa känns det verkligen som att man bara var en i mängden, tack och hej, nästa tjej lixom. Att man bara trodde att man va skitbra kompisar å hade bra kontakt men sen va de tydligen inte så noga om man försvinner ut ur deras liv för de finns ju andra.
Dock så för mig kommer ni iaf alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta och jag hoppas att jag har en i ert oxå även om ni inte visar det. Och jag hoppas ni uppskattar mina försök till att hålla kontakt, även om ni själva aldrig hör av er. Men de är lugnt jag är van, så har de varit i hela mitt liv och jag antar att de kommer vara så i fortsättningen med att det är bara jag som ska ta ansvar jämt.
Det har faktiskt varit jävligt skönt en sak under den här tiden som allt har varit skit ändå... Jag har inte brytt mig i nånting.. Jag skiter fullständigt i hur de går med mig och mitt liv... Jag skiter i om jag tar hand om mig själv och jag skiter i om jag lever eller om jag dör. För en gångs skull har andra varit tvugna att bry sig i mig och verkligen visa att de gör det för att hålla mig "på rätt sida av isen". Det var på tiden nästan måste jag säga för jag förtjänar faktiskt oxå att få något tillbaka, iaf nån gång i livet.
Så tack ni som har ställt upp :) För en gångs skull har jag känt att någon tycker om mig för att jag är jag oxå och det uppskattar jag verkligen!
12 December 2009
Det handlar om vilja - När jag vill gå vidare så gör jag det.
Jag vill gå vidare nu, MEN jag är inte beredd att gå vidare utan dig.
Jag vill inte gå vidare utan dig = Jag kan inte gå vidare.
Got it?
Jag vill gå vidare nu, MEN jag är inte beredd att gå vidare utan dig.
Jag vill inte gå vidare utan dig = Jag kan inte gå vidare.
Got it?
9 December 2009
Kära jultomten!
I julklapp önskar jag mig:
- Ett liv värt att leva
- Att kunna vara glad en hel dag
- Han jag älskar eller tabletter så jag kan slut älska honom
Tack på förhand!
/Sara
I ett fotoalbum där står tiden stilla
mellan pärmarna är allting som förut
och varenda gång vi bläddrar ibland
minnen kan vi le och säga:
"Tänk så man såg ut".'
Jag satt å kolla runt lite och hitta på den där texten... PANG sa de bara å så började jag storgråta!
Hann inte ens reagera! Jag blev så jävla chockad av mig själv och jag fattar inte varför egentligen men tårarna bara sprutar.. Jag trodde inte att jag var lika känslig längre ju... Jag trodde inte att det fanns några tårar kvar att gråta? Texten handlar ju inte ens om kärlek... Eller på sätt och vis men ändå inte.
Men jag antar att jag har haft så mycket inom mig för mig själv så himla länge att det kanske bara behövde komma ut, och det valde att ta formen av tårar istället för ord...
Fan vad jag är trött på det här nu. Och jag hatar alla som är lyckliga så jävla mycket. Fyfan för er!
8 December 2009
De lyckligaste stunderna i livet är med dig...
Är så jävla skitglad å på bra humör när jag träffar dig alltså! Men samtidigt på helspänn inför när vi ska säga hej då och gå åt olika håll...
Men ändå. Jag är fan glad. Fast de gör så jävla ont.
Ja glad är jag som fan och jag stänger mina ögon och öron när jag inte vill höra eller se.
Man måste dö för att kunna leva och jag tror jag ligger på min dödsbädd nu. Jag hoppas iaf.
Bye
Uppdate: Sitter och lyssnar på Mr Jones med Counting Crows. Blir att tänka på hur du och din pappa försökte komma på avd låten hette. Det var strålande solsken och vi var i Björsjö.
Det var tider det. Fan vad jag saknar de alltså...
Sen har jag en fundering. När FAAAAAN ska jag kunna lyssna på radion eller låtar på datorn utan att få lov att byta kanal/låt hela tiden som en jävla idiot??? Jag försöker nämligen att inte lyssna på sådant som påminner om dig och oss för att undvika att vara ledsen, men det går ju inte, tror vi lyckades lyssna på varenda låtjävel i hela världens tillsammans. :(
6 December 2009
Idag sa mamma: åh jag önskar att du fick må bra snart och att du snart ska börja tycka att saker är roliga igen. Alltid när man frågar om du har haft roligt så har det bara varit sådär eller halvdant. Det är så jobbigt att se dig såhär.
Syns det så väl? Jag trodde att jag lyckades dölja det ganska bra... Fast de är väl dom som är närmast som ser hur det egentligen är antar jag. Vad som finns bakom det där fakesmilet så att säga...
Syns det så väl? Jag trodde att jag lyckades dölja det ganska bra... Fast de är väl dom som är närmast som ser hur det egentligen är antar jag. Vad som finns bakom det där fakesmilet så att säga...
4 December 2009
Inget spelar längre någon roll....
Men vissa saker betyder mer än andra.
Jag är så jävla glad.
Men det gör så jävla ont. Som vanligt.
Nej jag är inte glad, men jag borde vara glad.
Men hur ska jag kunna det?
Jag är bara ledsen. Som vanligt.
Varför kan jag inte vara glad? Jag vet inte längre hur man gör...
Och jag är helt jävla seriös.
Allt har förlorat sin mening och jag tror aldrig
att jag kommer att hitta den igen.
Men vissa saker betyder mer än andra.
Jag är så jävla glad.
Men det gör så jävla ont. Som vanligt.
Nej jag är inte glad, men jag borde vara glad.
Men hur ska jag kunna det?
Jag är bara ledsen. Som vanligt.
Varför kan jag inte vara glad? Jag vet inte längre hur man gör...
Och jag är helt jävla seriös.
Allt har förlorat sin mening och jag tror aldrig
att jag kommer att hitta den igen.
