Fredagkväll i soffan
Det handlar inte om att jag så himla gärna vill gå ut på krogen. Jag vet inte alls varför jag känner som jag gör, men jag känner mig nästan lite misslyckad om jag sitter hemma, ensam, en fredag eller lördagskväll.
Tidigare ikväll har jag varit i Leksand på hockey och det var jättetrevligt. Men jag kände när jag kom hem vid 22 att det inte var dags att sova riktigt än. Att det skulle vara jättetrevligt att bara typ kolla film med någon å sitta och prata om såna där små skitsaker. Men Emelie skulle upp tidigt och Frida var också trött. Jag undrar varför jag inte kan ha det lugnet inom mig? Jag är också enormt trött efter en arbetsvecka och dessutom har jag varit sjuk i typ 1,5 vecka, men ändå vill jag hitta på något.
Jag tror att mina kompisar betyder så mycket för mig att jag inte tänker på mig själv. Det finns inte för mig att stanna hemma en kväll för att jag är trött istället för att träffa mina vänner, spela match, jobba eller dylikt. Ibland skulle jag nog behöva varva ner, men det är svårt när jag vet att jag mår bra av att umgås med folk och att jag blir ledsen och tankspridd och deprimerad när jag är ensam.
De stunder jag njuter av att vara ensam är lätträknade men väldigt värdefulla. Jag vet inte om det är något fel på mig eller om jag är översocial, omogen eller om det är något annat fel på mig. Ibland känner jag mig så ensam och malplacerad, trots att jag har massa människor runt omkring mig. Jag passar inte riktigt innanför ramarna som har byggts upp av min omgivning.
Det är jobbigt att det är så många som har börjat det perfekta familjelivet redan. Idag såg jag på facebook att en vän har gift sig. Hon är lika gammal som mig. Jättekul för hennes skull! Men för mig är allt vad familjeliv heter så långt bort att det är jättejobbigt att se alla andra så jävla lyckliga. Jag är inte missunnsam utan avundsjuk. Alla drömmer vi om det perfekta livet och att bilda familj. Det är nog därför jag inte vill vara ensam, för det är då jag börjar tänka så mycket på allt.
Jag önskar att det fanns någon som kände som mig som jag kunde prata med. Som jag sa till en man en gång det går inte att förklara för någon som inte förstår! Aldrig förr har den meningen varit så sann!
Tidigare ikväll har jag varit i Leksand på hockey och det var jättetrevligt. Men jag kände när jag kom hem vid 22 att det inte var dags att sova riktigt än. Att det skulle vara jättetrevligt att bara typ kolla film med någon å sitta och prata om såna där små skitsaker. Men Emelie skulle upp tidigt och Frida var också trött. Jag undrar varför jag inte kan ha det lugnet inom mig? Jag är också enormt trött efter en arbetsvecka och dessutom har jag varit sjuk i typ 1,5 vecka, men ändå vill jag hitta på något.
Jag tror att mina kompisar betyder så mycket för mig att jag inte tänker på mig själv. Det finns inte för mig att stanna hemma en kväll för att jag är trött istället för att träffa mina vänner, spela match, jobba eller dylikt. Ibland skulle jag nog behöva varva ner, men det är svårt när jag vet att jag mår bra av att umgås med folk och att jag blir ledsen och tankspridd och deprimerad när jag är ensam.
De stunder jag njuter av att vara ensam är lätträknade men väldigt värdefulla. Jag vet inte om det är något fel på mig eller om jag är översocial, omogen eller om det är något annat fel på mig. Ibland känner jag mig så ensam och malplacerad, trots att jag har massa människor runt omkring mig. Jag passar inte riktigt innanför ramarna som har byggts upp av min omgivning.
Det är jobbigt att det är så många som har börjat det perfekta familjelivet redan. Idag såg jag på facebook att en vän har gift sig. Hon är lika gammal som mig. Jättekul för hennes skull! Men för mig är allt vad familjeliv heter så långt bort att det är jättejobbigt att se alla andra så jävla lyckliga. Jag är inte missunnsam utan avundsjuk. Alla drömmer vi om det perfekta livet och att bilda familj. Det är nog därför jag inte vill vara ensam, för det är då jag börjar tänka så mycket på allt.
Jag önskar att det fanns någon som kände som mig som jag kunde prata med. Som jag sa till en man en gång det går inte att förklara för någon som inte förstår! Aldrig förr har den meningen varit så sann!
Kommentarer
Trackback
