Jag har precis kollat på filmen The Notebook och då var det tur att ingen var här för det rann stora krokodiltårar nerför mina kinder då! Och jag är ju sån som inte gråter när folk är med. När jag, Pär och Johan såg på Warrior så skyllde jag till exempel på löken vi hade ätit till tacosen. ;)

Märkligt hur man kan leva sig in i filmer. Man tror verkligen att man är dom i filmen och att man har varit med om exakt samma sak fast det i de flesta fall inte alls stämmer! Men det är ju det som gör en film bra - att man kan relatera till sig själv och därför lever sig in i filmen mer.