Visst är det ett konstigt "fenomen" att jag idag kan älska en människa så mycket att jag gör vad som helst för den; ger bort alla mina pengar, all min kärlek, all min tid och hela mitt liv, för att 1-2 år senare inte ens ha kontakt med samma människa. Det gäller både vänner och kärleksrelationer. Ibland händer det av en orsak och ibland "blir det bara så". Jag tycker det är så sjukt på nå vis hur det kan bli. Vissa saknar man inte ens. Ägnar knappt en tanke åt dem. Skriver inte grattis när de fyller år. Bryr mig inte om de har jobb eller inte eller vart de bor. Andra saknar men inte tillräckligt mycket för att orka ta kontakt och bygga upp vänskapen från början igen. Den tredje kategorin är dem man verkligen saknar. Dom som bara försvann p.g.a flytt/uppbrott/bråk. Det finns mycket här i livet som tål att tänkas på. Var rädd om dom du älskar, du vet aldrig vad som händer imorgon.