Jag vet inte längre vem jag är eller vad jag vill. Förut visste jag inte exakt, men jag trivdes lixom med tillvaron och jag visste att "de löser sig nog". Jag var nöjd så länge jag hade dig.

Nu har jag inte dig och det är en helt ny situation att anpassa sig till. Det är läskigt och skrämmande och ensamt. Jag är förvirrad och rotlös. Jag står med ena foten påväg och den andra kvar, men jag vet inte vart jag är påväg.
Idag bestämde jag mig i alla fall för en sak, jag ska inte slå mig till ro än på länge.. Många år.. Jag ska ut i världen och göra så jävla mycket kul innan jag skaffar fast jobb och hus och ja ni vet allt.. Jag har alltid kännt att jag är så gammal, att har man ingen nu får man aldrig någon. Och skaffar jag inte jobb nu kommer jag aldrig att få nåt. Men vafan, varför ska jag sitta här hemma å ruttna hela livet? Varför ska jag skaffa mig ett troligtvis halvbra jobb med dåligt betalt och arbetskamrater jag kanske inte alls gillar men är tvingad att va med iaf?

Jag är inte speciellt posivit inställd till att stanna här och då borde jag inte göra det heller. Alltså jag vet, de kan bli skitbra här, men jag tänker att jag har all tid i världen att komma hem och ha de bra sen. Först måste jag ut och bort för att kunna komma hem och uppskatta saker.

Först måste jag leva! Och fan va jag ska leva! Jag ska leva livet till dess yttersta spets! Jag ska bli så hög på livet att jag har krafter att en dag återvända hem igen. Med hem menar jag förresten inte just hem till min familj, jag menar hem till Björbo, Dalarna, Sverige, vänner, allt som varit och massa annat som ni säkert kan tänka er.

Studenten är avklarad och nu börjar livet, mitt nya liv!