Ibland undrar jag om jag har så mycket känslor inom mig att jag inte känner något alls till slut... att jag blir så avtrubbad lixom så att man bara stänger av.
Ett annat alternativ är att jag inte har några känslor alls eftersom jag vissa dagar inte ens kan känna lite sorg eller lite glädje. Visst, jag har ändå kommit så pass långt att jag skrattar åt vissa saker, men jag minns faktiskt inte när jag senast var sådär sprängfull av lycka att jag bara ville sjunga å dansa å säga till hela världen: kolla vad lycklig jag är!! Jag menar inte att man måste känna så extremt starka känslor heller, men det var oxå oerhört länge sedan jag var glad en hel dag, och detta är oerhört påfrestande tycker jag. Konstigt nog är sorg eller ilska den enda känslan som jag brukar känna riktigt starkt när det väl visar sig en känsla, men för det mesta är jag helt likgiltig bara.

Sen har jag upptäckt att jag är sjukt bra på att "glömma jobbiga saker snabbt" = det kan ha hänt något som gör mig så ledsen att jag är alldeles utom mig av sorg, och jag kan vara alldeles hysterisk hur länge som hellst, sen helt plötsligt så bara tvärslutar jag att vara ledsen å sen 5 minuter senare är jag redo att gå ut och festa eller va med nån eller gå på stan eller vad som hellst. Och då är det sjuukt jobbiga saker som har hänt när de blir så, för konstigt nog så är dom här små sakerna man kan bli ledsen över något som håller i sig längre. Det kan jag gå runt å bära på en hel dag, medan det som verkligen är något hemskt de har jag så himla lätt att tränga undan, för de är så hemskt att det kan inte ha hänt på riktigt tänker jag. Bra eller dåligt? Vet ej.

Anyway, kul att träffa dig idag Mattias. Jag tycker om att träffa dig. När du är dig själv är du en satans bra människa som jag är sjukt stolt över att känna och att jag har varit tillsammans med.
Massa kramar å pussar på dig. Du är min bästa vän, föralltid.