Hej mina vännerrrr!!

Oj, jag vet inte vart jag ska börja riktigt.. Massa tankar snurrar i mitt huvud just nu. Det börjar mer och mer kännas verkligt att jag ska till usa, och tiden bara rusar fram.. Är tokstressad över massa saker just nu! Det är så mycket jag ska hinna göra och så många jag vill hinna träffa och jag ser verkligen inte hur det ska gå ihop!! Det gör mig sjuuukt stressad. Och små saker som jag vill göra, som att städa ur bilen, fixa akvariet, fixa med en del kläder jag har tänkt sy om lite med mera (vilket behövs men jag lika gärna kan göra när jag kommer hem) ligger på som fan. Å någonstans mellan allt jag vill/måste göra ska jag hinna träna, ta det lugnt, packa, tvätta kläder jag ska ha med mig, ja listan kan göras lååååång!

Idag har jag iaf städat ur nya bilen å de är skitskönt att ha de gjort! Imorgon ska jag packa de kläder å assecoarer jag ska ha på fotograferingen i Västerås på Söndag, städa akvariet, jobba och hinna träffa Ulla på kvällen. Skulle ha velat åka till Borlänge men jag inser att jag inte hinner, å åker jag dit kommer jag troligen spendera alldeles för mycket pengar som jag kan ha roligt i usa för.

På lördag jobbar jag sista dagen på Sommarland å efter det är det personalfest. Blir nog grymt. Skitdrygt att jag lär köra dagen efter bara :(

Ja som ni ser så är det mycket på. Hehe. :) Förövrigt hatar jag folk som har hund i bilen. Gjorde nog slut på en halv sån där rollergrej idag, men nu jävlar är de mesta borta iaf! Förövrigt 2 så åkte jag förbi min lägenhet efter träningen idag. De va mörkt där å jag tänkte; självklart är det mörkt när jag inte är hemma! Men nu är det ju inte mitt hem längre å de känns superskumt! Har lite separationsångest över att inte återvända till Leksand i höst faktiskt. Man vet nog inte vad man har förrän det är över som man brukar säga. När jag åkte genom Leksand idag var allt precis som vanligt, som det var förut. Precis som det skulle vara. Men egentligen är ingenting som det ska vara. Allt är annorlunda nu och även om det är skitsvårt att förstå/acceptera det så måste jag göra det ändå. Det är ett naturligt steg i livet och det vore väl konstigt om det skulle vara lätt att lämna det som har varit ditt hem, ditt liv, din glädje och din sorg i 3 år. Jag har upplevt så sjukt mycket under mina tre år i Leksand. Saker som jag är både glad och ledsen över. Men en sak vet jag; Jag skulle inte vela ändra på något! Jag är bara tacksam över det jag fick, och det jag förlorade är jag glad att jag hade.

Cred till er som orkade läsa detta inlägg :) Nu ska jag krypa ner i sängen snart.
På återseende my dear.
Puss!