Har suttit å kollat på bilder från förr på min bdb... Från tiden med dig..
Kan inte fatta att tiden med dig är slut... Det är helt jävla otänkbart... :S Och när jag kollar på bilderna och bildtexterna så syns det verkligen hur lycklig jag var. Det står något om dig nästan varje dag, och gör det inte det så minns jag ändå vad vi gjorde just den dagen, på många av bilderna!

Det är helt sjukt att allt är som det är nu för jag (och du???) var världens lyckligaste! Fan vårt förhållande var så jävla bra! Skulle inte vilja byta med någon annan hur de har det för jag tycker verkligen att allt var så jävla bra!! Det fanns lixom inget jag ville ändra på! Och jag ser att vi hade mycket som andra inte har i deras förhållanden... sådant som var självklart för oss!

När jag kollar på bilderna så känns det verkligen som att allt detta inte har hänt.. Eller iaf som att allt kommer att bli bra snart, för hur kan något så underbart ta slut? Jag fattar verkligen inte... :S
Men jag kanske är störd? Man kanske ska bråka å skrika på varann å aldrig träffas å inte höras varje dag å skita i varann, det kanske är så man kan hålla ihop hela livet? Men nej, isf får det vara... Jag kommer ALDRIG att tillåta något sådant när vi en gång har haft det så bra, när jag vet hur ett bra förhållande ska vara....

När jag var hos kuratorn frågade hon hur jag hade klarat sommaren om jag var så ledsen... Jag visste inte riktigt hur jag skulle svara då, men nu vet jag, jag har ljugit och lurat mig själv... Varje dag, varje timme, varje minut.. Jag har hela tiden sagt till mig själv att:"han jobbar, han är hos någon kompis, han kommer snart hem osv..." Jag lurar fortfarande mig själv varje dag. Jag pratar med dig fast du inte är där och jag läser gamla sms och låtsas att det är nutid. Det kanske är fel men det är enda sättet för mig att kunna leva.

När vi träffas och du är som vanligt, då känner jag verkligen att jag älskar dig, det är så jävla djupt inristat i mig att jag nog aldrig kommer att sluta älska dig... Hur ska jag kunna det lixom?
När du är som vanligt, Mattias 1, då känns det som att livet är värt att leva... Då känns det som att det kanske kan bli bra till slut...

Det finns gånger som vi har träffats nu under sommaren och som jag alltid kommer att minnas.. små saker du har sagt eller gjort och som har tänt en liten gnista inom mig, så pass så att jag fortfarande kan hålla mig kvar vid ytan.. Men sen händer något och jag sjunker så jävla långt ner. Så långt ner i dyn så att jag aldrig tror att jag ska komma upp igen, men sen lyckas jag på något sätt börja simma uppåt igen, och sen träffar jag dig och antingen får jag en smäll så jag far tillbaka ner igen eller så lyfter du upp mig så högt att jag nästan tar mig upp på bryggan och tryggheten igen... Men tyvärr står det alltid någon där och knuffar ner mig igen, men fan ta den som ger sig! Jag kommer aldrig att ge upp, om det så ska ta flera år så kommer jag alltid att älska och vänta på dig. Vänta på att du ska leka klart och mogna till dig. Vänta på att du ska inse att du har sagt upp det bästa som du kan ha, för jag lovar, när det blir vi igen ska jag göra dig till världens lyckligaste människa!

Tills dess vill jag bara säga: Jag älskar dig, jag saknar dig, jag saknar din familj och jag saknar att vara i Björsjö, Jag saknar att ha dig vid min sida och jag saknar att ha någon som jag kan prata med om ALLT, jag saknar att inte kunna göra vad jag vill utan att vara rädd att du ska ta det fel eller att jag ska möta dig med en annan, jag saknar att gå å handla med dig på hemköp och jag saknar att gå med dig på hockey, jag saknar att skriva sms med någon på tråkiga lektioner och jag saknar att inte kunna gå hem till dig en vända efter ind. valet, jag saknar ringen på mitt finger och jag saknar att kunna säga "nej tyvärr, jag har pojkvän", jag saknar någon att planera min framtid med och jag saknar alla jävla småsaker som jag inte orkar skriva nu, men jag tänker på dig och jag är lycklig över tiden vi hittills har haft jag är tacksam över allt du har gett mig och hur bra jag har mått med dig...

Jag älskar dig Mattias. Det kan ingen ändra på. Folk får säga vad de vill om att jag måste gå vidare osv. det är lätt för andra att säga när de inte vet. Det är nog svårt för dem att förstå att jag försöker "gå vidare"=kunna leva vidare, EJ GLÖMMA OSS, för den som kräver att jag ska göra det kan dra åt helvete...

Skulle kunna skriva hur mkt som hellst men jag hinner inte, ska åka till Gävle å hälsa på Frida nu.

Jag älskar dig Mattias, i mitt hjärta står det alltid: 
Sara <3 Mattias 24 December 2008.

(och jag vet att det gör det i ditt hjärta med, innerst inne, men kanske inte lika skarpt just nu...)