Jahapp, då var man tillbaka i Leksand igen efter 4 veckor hemma. Känns lika ledsamt och jobbigt som förut.
Jag går runt här och försöker pynta lite inför julen och jag har tvättat och diskat och bytt sängkläder, borde känna mig nöjd men jag är bara ledsen.

När jag bytte lakan tänkte jag på dig, vad glad du skulle bli när du kom hem och hur mysigt det skulle vara att krypa ner där tillsammans med dig. Det kändes verkligen som att du typ va å handla och snart skulle komma hem...

Jag har tänt ljus och gjort mysigt här i lägenheten, precis som jag skulle ha gjort om jag väntade på dig.
Tänk att bara få höra av dig. Ett litet samtal, ett litet sms.. Att få en kram och få prata med dig skulle betyda mer än jag nånsin kan förklara.

Idag när jag va i skolan å kollade ut på det grå, tråkiga vädret så tänkte jag oxå på dig. Jag tänkte att det är såna här dagar jag saknar dig som mest, för vi kunde alltid få varandra på bra humör och ha skitmysigt å trevligt iaf. Jag längtade alltid hem från skolan så jävla mycket efter att få träffa dig.. Och jag minns när jag va på apu i våras, när jag åkte hem tidigare flera gånger för jag saknade dig så mycket och ville så gärna bara vara med dig! Nu när jag tänker efter så är det inte bara dom grå å tråkiga dagarna jag saknar dig. Jag saknar dig varje dag lika mycket, oavsett om det är gråväder och vi skulle ha sett på film eller om det är skinande sol och vi skulle ha gjort något annat kul...

Fredrik sa idag i skolan att alla såg så depp å trötta ut... Jag vet inte vad det är med dom andra men jag vet vad det är med mig själv. Det känns som att jag aldrig någonsin kommer att bli lycklig igen eller skratta av äkta glädje och lycka. Hur skulle jag någonsin kunna det?

Jag kan inte ens glädjas med mina vänner när något går bra för dem och dom mår bra längre för att jag är så djupt nere i skiten att jag bara tycker det är så jävla orättvist att andra ska få ha det bra men inte jag! Självklart är jag glad som fan för deras skull innerst inne men jag är så jävla dålig på att visa det, snälla förlåt mig!!

För några dagar sen fick jag sms av Dessi, helt appropå ingenting bara. Jag blev jätteglad över att se att någon tänker på mig ibland för att jag är jag och inte bara för att jag har varit tillsammans med Mattias. Det känns som att alla bara ser mig genom honom och bara pratar om honom. Jag vill själv bestämma när jag vill prata om honom eller inte. Jag vill inte veta varje gång ni har träffat honom och så vidare för jag blir så jävla förbannat ledsen bara för att inte JAG får träffa honom.
INGEN kan fatta hur det känns att inte knappt ha kontakt med den männsikan man bryr sig om mest av alla i hela världen, den människan man har älskat och levt med. Den man skulle offra livet för utan att tänka en sekund.

Det har gått fem månader nu sen det tog slut. Helt jävla sanslöst. Det känns som att det var så jävla länge sen men ändå precis som det var igår.