Jahapp, då var man tillbaka i Leksand igen efter 4 veckor hemma. Känns lika ledsamt och jobbigt som förut.
Jag går runt här och försöker pynta lite inför julen och jag har tvättat och diskat och bytt sängkläder, borde känna mig nöjd men jag är bara ledsen.

När jag bytte lakan tänkte jag på dig, vad glad du skulle bli när du kom hem och hur mysigt det skulle vara att krypa ner där tillsammans med dig. Det kändes verkligen som att du typ va å handla och snart skulle komma hem...

Jag har tänt ljus och gjort mysigt här i lägenheten, precis som jag skulle ha gjort om jag väntade på dig.
Tänk att bara få höra av dig. Ett litet samtal, ett litet sms.. Att få en kram och få prata med dig skulle betyda mer än jag nånsin kan förklara.

Idag när jag va i skolan å kollade ut på det grå, tråkiga vädret så tänkte jag oxå på dig. Jag tänkte att det är såna här dagar jag saknar dig som mest, för vi kunde alltid få varandra på bra humör och ha skitmysigt å trevligt iaf. Jag längtade alltid hem från skolan så jävla mycket efter att få träffa dig.. Och jag minns när jag va på apu i våras, när jag åkte hem tidigare flera gånger för jag saknade dig så mycket och ville så gärna bara vara med dig! Nu när jag tänker efter så är det inte bara dom grå å tråkiga dagarna jag saknar dig. Jag saknar dig varje dag lika mycket, oavsett om det är gråväder och vi skulle ha sett på film eller om det är skinande sol och vi skulle ha gjort något annat kul...

Fredrik sa idag i skolan att alla såg så depp å trötta ut... Jag vet inte vad det är med dom andra men jag vet vad det är med mig själv. Det känns som att jag aldrig någonsin kommer att bli lycklig igen eller skratta av äkta glädje och lycka. Hur skulle jag någonsin kunna det?

Jag kan inte ens glädjas med mina vänner när något går bra för dem och dom mår bra längre för att jag är så djupt nere i skiten att jag bara tycker det är så jävla orättvist att andra ska få ha det bra men inte jag! Självklart är jag glad som fan för deras skull innerst inne men jag är så jävla dålig på att visa det, snälla förlåt mig!!

För några dagar sen fick jag sms av Dessi, helt appropå ingenting bara. Jag blev jätteglad över att se att någon tänker på mig ibland för att jag är jag och inte bara för att jag har varit tillsammans med Mattias. Det känns som att alla bara ser mig genom honom och bara pratar om honom. Jag vill själv bestämma när jag vill prata om honom eller inte. Jag vill inte veta varje gång ni har träffat honom och så vidare för jag blir så jävla förbannat ledsen bara för att inte JAG får träffa honom.
INGEN kan fatta hur det känns att inte knappt ha kontakt med den männsikan man bryr sig om mest av alla i hela världen, den människan man har älskat och levt med. Den man skulle offra livet för utan att tänka en sekund.

Det har gått fem månader nu sen det tog slut. Helt jävla sanslöst. Det känns som att det var så jävla länge sen men ändå precis som det var igår.

Allt är så jävla jobbigt bara. o_o
Jag önskar att folk förstod mig bättre ibland. Jag önskar att någon kunde hjälpa mig istället för att trycka ner mig gång på gång. :( Jag mår skit och jag är ledsen hela tiden. Åh vad jag önskar att jag fick vara glad, iaf ett litet tag! Men så fort något posetivt händer så måste alltid någon se till att jag blir ledsen igen, på ett eller annat sätt.

Jag är så jävla ledsen. Inte arg. Bara så jävla ledsen. Finns det inget slut på detta elende?

Tusen tankar, tusen känslor, absolut inga ord över huvud taget.

Bakar bullar & lussebullar och försöker vara glad men som vanligt kan jag inte det eftersom jag tänker på/saknar dig. Och jag vet att förra året julbakade du och jag tillsammans.. Fyfan va ont de gör.

Tänk om alla kunde sluta tjata så jävligt!
-Vad ska du göra efter gymnasiet då?
-Vad har du tänkt dig sen?
-Är du fortfarande tillsammans med killen?
-Blablabla i all oändlighet!!!

Jag vill bara skrika åt alla att låta mig vara å inte lägga sig i mitt liv..!
Jag har ingen jävla aning om vad jag ska bli eller vad jag ska göra sen okej??!! Hur fan ska jag kunna veta de nu??
Å jag bryr mig inte heller! Inte ett dugg!!!
När jag va tsm med Mattias visste jag inte heller men då var jag iaf lycklig!! Och då tänkte jag såhär: Det spelar ingen roll vad jag jobbar med för jag trivs med mitt liv och jag är så jävla lycklig och när jag slutar skolan så flyttar jag och Mattias någonstans och sen löser det sig...

Men nu är det inte så och jag har ingen jävla livsglädje kvar och jag bryr mig inte i någonting!
Jag skiter i om jag blir uteliggare för jag har ändå inget jävla liv som är värt att göra något av!
Jag skiter fulltändigt i vad som händer i framtiden, jag vill bara att allt ska få ett slut nån gång! Jag vill fan bli lycklig men jag kan inte.. Har försökt så jävla mkt så ni fattar inte men jag kan inte!
Jag känner mig ensammast i hela världen trots att jag har vänner och så.. Jag känner mig så jävla malplacerad och det känns som att jag inte passar in någonstans..

Och snart är det jul och jag vet att den kommer å bli skit för att jag kommer å va så ledsen för att det var då vi förlovade oss.. Jag vill inte att den ska bli skit men självklart kan man ju inte "glömma bort" en sån sak!!!

Jag hatar mitt liv och jag hatar att leva men jag vill fan inte dö eller nå sånt, jag vill bara ha ett nytt jävla liv och bli lycklig igen!

Och förresten, ni som tror att jag har kunnat börja gå vidare nu... FEEEEEEEEEEEEL!!! Jag har inte gått vidare ett jävla dugg och det gör precis lika jävla ont som det gjorde den 30 Juni 2009.

När faaaaan ska detta helvete ta slut???
Pappa blir kvar på avd. 27 (?) inatt (hjärtavdelningen)
Fyfan jag dör, jag bara dör.

---

Uppdate: Han blir kvar till Torsdag. Minst.

Det är sjukt hur vissa saker upprepar sig... Igen och igen... Det är lite läskigt nästan. Hoppas att inte slutet för mina vänner blir lika som slutet blev för mig...

Love is like Jesus Christ, no matter how much faith you still die on the cross...

Saknaden av det som betyder
är en evig förbannad lögn
när man inte orkar vara
och man gråter sig till sömns


De va en som sa till mig förut: det värsta som finns är att se sin dotter må dåligt
Stackars mamma och pappa. Så himla frustrerande att se sin dotter falla gång på gång utan att kunna hjälpa ett dugg.