Hej...

Idag har jag och mamma ringt varenda fastighetsbolag i Leksand. På ETT ställe fanns det lediga lägenheter, eller rum rättare sagt. Solvi heter stället. Så jag och mamma åkte dit för att kika på rummen på eftermiddagen.

Vet inte varför men jag bröt ihop när hon sa att vi skulle åka dit... Eller jo jag vet väl varför... Jag vill inte ha någon annan lägenhet, jag vill inte bo själv.. Jag vill inte handla å laga mat och sova alldeles själv...
Men vi åkte väl dit iaf... Rummen var inte alls som jag hade tänkt mig. Jag vet att jag letade fel för att slippa flytta, men man känner ju direkt om man gillar stället eller kan lixom tänka sig bo där. Jag kände absolut noll och fick inte ens upp en liten liten svaaag bild över hur jag skulle kunna möblera och göra det hemtrevligt... Såna saker som ploppar upp direkt om man känner att man trivs...

Men men... vi gick runt å kika iaf, de fanns 3 rum lediga. Man hade egen toa, (världens minsta) och delade på kök och tv-rum. Det störde mig något oerhört att man inte ens kunde ha tv på rummet om man inte ska krångla ihjäl sig å dra massa kablar, och jag vill verkligen inte slåss om tv:n med någon annan :S Och att dela kök med massa andra, nej tack... De enda positiva är väl att man kanske lär känna nya vänner och så är de nära till skolan osv.
Men nej, just nu ser det ut som att jag bor kvar i den gamla. Men jag vet inte hur de kommer å gå heller... :S gruvar mig så in i helvete för första natten där, ensam. Vill inte ens tänka på det.

Har pratat med Mattias idag oxå. Gick sådär. Vi pratade typ en timme om massa saker, bra och dåliga. Kom inte fram till någonting och var inte ett dugg klokare när vi la på. Jag undrar hur länge jag ska gå runt med en klump i halsen och obehag i magen... Jag undrar när jag ska sluta drömma om honom och när jag ska sluta tänka på honom hela tiden. Det går seriöst inte 5 minuter utan att jag tänker på honom. Det är helt sjukt...
Och när ska jag sluta vara orolig att han ska hitta/vara med någon annan??? Om han skulle vara det skulle jag.... jag vet inte.... jag vill inte ens veta vad jag gör då....

Det gör så jävla ont att han har avslutat så tvärt. Det är verkligen slut och det kommer att förbli slut. Det låter inte ens som att han saknar mig lite lite grann... Han hör aldrig av sig och han låter så konstig när vi pratar... På ett sätt som jag aldrig har hört honom förut.. Jag undrar vart min Mattias tog vägen...? Den Mattias som jag kännde... Som jag hade planerat sommaren, hösten och min framtid med... Han som kom hem med rosor helt utan anledning och han som skrev gulliga dikter som han lämnade på datorn så jag skulle se... Han som i julas förlovade sig med mig och sa att han skulle älska mig för alltid.... Han som alltid fanns där när jag behövde någon att prata med... Han som var den första och enda som älskat mig för den jag är, trots mina fel och brister...

Jag undrar va som har hänt dom sista dagarna innan det tog slut som gjorde att han valde att avsluta något så himla underbart. Och dra till andra delen av Sverige... Och vara borta hela sommaren... Och skita fullständigt i allt och alla här hemma... I allt som han har sagt och lovat att han och alla vi andra skulle göra... Jag vet att jag inte är den enda som saknar honom... Jag önskar att han kom hem snart... Att han fattade att de vara var ett dumt ryck han fick och att allt ska återgå till det normala...

Enda anledningen till att jag sitter här idag är att jag hoppas att allt ska bli som förr... När jag och Mattias var vi och jag hade lust att leva livet fullt ut.... Nu vill jag ingenting...
Bara en sak, att Mattias läser det här och verkligen tar det till sig. Inte bara trycker ner å inte orkar läsa utan verkligen bryr sig... Jag kan inte styra över någons känslor men jag vägrar tro att du inte ens bryr dig om mig mer Mattias, för jag tror att dom där 1 år å 9 månaderna betydde lika mycket för dig som det gjorde för mig. Det hoppas jag verkligen....