Brev från Grekland, 15 Juni 2011.

Jag har länge tänkt skriva detta brev men haver icke haft stundom att kunna göra det. Två månvarv har gått sen jag anlände till Grekernas Rike. Oh hur jag önskade att mina vänner vore här med mig och gjorde gatorna farliga tillsammans med mig och mina vapenbröder! Å andra sidan önskar er icke dig så illa.

Det finns så oändligt många saker jag skulle vilja berätta för er men jag vet icke vart jag skall börja.

Jag kan börja med att berätta hur vi bor. En bra dag skulle jag säga att jag bor i ett jättevackert rosa hus, max 1 minut från arbetet tillsammans med ett gäng underbara människor. Det finnes ca 8 rum i huset och det bor mestadels arbetare här. Vi har en mysig innergård där vi brukar sitta innan arbetet och ta oss en öl eller två. Flickorna jag bor med i mitt rum kommer jag mycket bra överens med och hittills har allt fungerat mycket bra. En dålig dag skulle jag beskriva vårt boende sähär; vi bor i ett rum utan fungerande luftkonditionering, Rana sover på en madrass ute i köket som är så litet att vi inte kan öppna kylskåpet helt på grund av hennes bädd. Varmvatten är en lyx som vi har haft endast de senare 3 veckorna. Kackerlackorna är våra husdjur och möglet vår väggdekoration. Våra grannar i de andra husen begriper icke att vi arbetar kvällsskift utan går på högvarv tidiga mornar eller när vi har siesta. Tur att dom icke kliver in på våran gård då för då skulle det icke vara roligt att vara granne längre eftersom det är så lyhört att man hör om någon fiser i lägenheten bredvid. På det hela taget trivs jag ganska bra här i vårt hem. Vad mer kan man förvänta sig om man är en arbetare?

Arbetet går bra hittills för mig, man får vara glad så länge man har anställning. Våran personalstyrka börjar dock bli så stor att vi plockas bort en efter en. Jag hoppas att jag är en av de som får stanna.

När det kommer till karlar så vet jag icke varken ut eller in. ---- Cencur ---- Det finns icke mycket till utbud här när det gäller partners. De flesta är ynglingar som just har tagit studenten och jag har icke skådat en vacker sådan ännu. --- Cencur --- Det kanske kommer vackra turister snart om herren är med mig. --- Cencur ---

Jag har aldrig haft så lite pengar i hela mitt liv. Inte ens när jag studerade. Vi arbetar 8 timmar och tjänar 25 euro per dag, dock arbetar jag halvkvällar nu eftersom vi är så många och då erhåller jag endast 15 euro. Vi får lön vid 2 tillfällen varje mänadsvarv och chefen behåller cirkus 30 % varje gång som säkerhet så vi inte skall sluta, men de pengarna erhåller vi när anställningen har gått ut. Det blir icke mycket pengar kvar att leva för kan jag svära på kära du.

En kategori kvar att tala om är vännerna. Här nere är alla vän med alla. Det är underbart men samtidigt så är det också väldigt ytligt. En del av de som är ens bästa vänner här skulle man aldrig umgås med i Sverige men här är allt så äkta och bra. Det är svårt att förklara för någon som inte har varit med om samma situation. Det är kanske därför jag har dröjt så länge med detta brev, just för att ingen där hemma skulle förstå hur det är, hur mycket jag än förklarar. Många gånger känner jag ett stort behov att att prata med er därhemma men hindrar mig bara för att ni inte skulle förstå. Det är inget illa ment mot er, hur skulle ni kunna liksom? Det är så mycket skit man tar nere här också. Män och pojkar som taffsar, taskiga kommentarer, snälla flickor som förvandlas till galna monster som dansar utan bh mot en strippstång, människor som bedriver älskog överallt och med allt och alla osv osv osv i all oändlighet.

Nu skall jag bege mig för denna gång. Fick just höra att vi skulle äta kl 8 istället för 9 som det var sagt från början så jag missar det. Behöver jag nämna att jag är skitförbannad för ingen har sagt något och alla är ute å äter utom jag? Nää... Ord är överflödiga.

På återseende mina kära. Jag skriver snart igen och jag väntar med spänning på brev från Sverige.
Med vänlig hälsning, Sara