Tusen tankar och tusen känslor inom mig just nu!!! Jag blir fan galen! De är så jäääävla jobbigt att stå i valet och kvalet av tammefan resten av sitt liv. Det jag gör nu påverkar ju det som jag vill göra sen lixom. Och inte trodde jag att dom skulle höra av sig ang jobbet i London direkt! Jag hann inte ens smälta det innan det var dags att bestämma sig: "vill du åka eller inte!?!?" Ja inte fan vet jag!! Klart jag vill men jag vill ha mer än en dag på mig att bestämma om jag ska vara borta i ett halvår eller inte.

Grejen är att först känns allt så jävla omöjligt. Alla dörrar är stängda lixom. Sen helt plötsligt öppnas 5 dörrar samtidigt och du ska bestämma dig NU för sen stängs dom igen. Klart som fan man får ångest! Klart man undrar om man kommer välja fel! Och visst undrar man vad man går miste om ifall jag inte tar den här chansen nu...

Sen när man nästan har bestämt sig så är de inte säkert att de går iaf. Åååh jag blir så trött och förvirrad.. Det känns inte ens roligt nu utan bara jobbigt! Önskar att jag hade någon att dela detta med. Någon som ville samma sak och man kunde åka tillsammans med. Det värsta med att vara borta så länge är ju att åka ifrån alla... Skulle va så mkt lättare om det fanns någon mer som åkte som man hade där att umgås med ibland eller så. Man vet ju aldrig vart man hamnar. Det kan blli skit och det kan bli så himla bra. Det är ju risker man får ta men saker som man önskar att man visste innan man åkte för de skulle bli så mycket lättare då.